"Alla når alla med framtidens dator"

 

(Artikel från 11. februari 1992 publicerat i Svenska Dagbladet)

▼

På sextiotalet sågs datorn som en matematikmaskin. På sjuttiotalet blev den ordbehandlaren och på åttiotalet instrumentet för desktoppublishing. I framtiden kommer datorn främst att vara ett instrument för att sända obegränsade informationsmängder. Alla kommer att kunna nå alla överallt, ett scenario med närmast oöverblickbara konsekvenser, konstaterar artikelförfattaren.

 

Till den som tror att datorerna förändrat det skrivna ordets villkor finns bara en sak att säga: ”Du har inte sett någonting än!” I en bitvis svårforcerad nyutkommen antologi: Technology 2001, The Future of Computing and Communications, red. Derak Leebaert (the MIT press. 1991. 384 s. Ca 490:-) redogör USA:s ledande experter på området datorkommunikation för vad datorindustrin har i beredskap för oss de närmaste tio åren.

 

Trots att författarna uttrycker sig hovsamt och avstår från alltför långtgående spekulationer över de sociala och kulturella följderna av det teknologiska kvantumsprång som förestår blir deras budskap ändå så omskakande att läsaren efter att ha tagit del av det knappast känner sig i behov av science fiction för att fly den grå vardagen.

 

Humanister, publicister och andra som arbetar med ord och text har vant sig vid att betrakta datorn som en slags förädlad skrivmaskin och ett hjälpmedel som gjort det lättare att befordra skrifter till trycket. De har all anledning att lämna sitt elfenbenstorn och i god tid försöka sätta sig in i vad "datorsnubbarna” har i beredskap för oss. Mycket riktigt, påpekar bokens redaktör Leebaert, har synen på vad datorn främst kan användas till växlat allteftersom dess tillämpningsområden vidgats.

 

På 1950- och 60-talen sågs datorn som den fantastiska "matematikmaskinen”, på 1970-talet blev den "ordbehandlaren” och på 1980-talet instrumentet för desktop publishing. Snart kommer vi däremot att se datorn främst som ett system att lagra och sända obegränsade informationsmängder i form av text, bild och ljud. Slutmålet för den tekniska utveckling som nu pågår i ett rasande tempo i en ny version av rymdkapplöpningen, denna gång mellan USA, Japan och i någon mån Europa, är att alla ska kunna nå all information överallt.

 

Vägen dit är redan anträdd. Kärnan i utvecklingen är de exponentiellt ökande möjligheterna av informationslagring på chips. Minneselementen i datorerna är med tiden nere på molekyl-, kanske atomnivå. Det innebär att bokstavligen talat ofantliga informationsmängder kan lagras i mycket små volymer. Dvs. hela bibliotek ryms i bordsdatorer.

 

För att dessa informationsmängder ska kunna flyttas mellan människor fordras ett ständigt utbyggt optiskt kabelnät. En enda färgbild i A4-format innehåller i digitaliserad form i dag lika mycket information som en hel tryckt dagstidning. Teknikerna räknar med att vi på framtidens skärmar ska kunna överföra digitaliserade filmer via kablarna, filmer vi sedan kan redigera själva. En gigantisk utbyggnad av ett kabelnät som förbinder hem och arbetsplatser blir av samma betydelse som utbyggnaden av järnvägs- och landsvägsnätet det senaste seklet.

 

När vi kan koppla in oss på vilken informationsbank vi vill, t ex världens största bibliotek och bläddra i de digitaliserade och datorlagrade volymerna för att söka oss fram i all världens samlade kunskap, vill vi också läsa det vi finner på ett bekvämt sätt. Före seklets slut kommer utvecklingen av de flytande kristallskärmarna att ge oss något som redan döpts till "dynapaper”, lätta tunna skärmar där text och bilder av tidskriftskvalitet framträder. Dessa skärmar kan vara portabla och innehålla den önskade informationen i en stav i ena kanten, t.ex en roman eller ett nummer av en tidning. De kan också vara stora och hängas på väggen som filmdukar och tjänstgöra som vad vi i dag skulle kalla TV-skärmar.

 

Idag skräms många från att använda datorer för att de tror att de fordrar tekniska färdigheter. Användarvänligheten står därför i centrum för datortillverkarnas intresse. Marknaden driver dem till att med tiden framställa produkter som kan användas utan speciella kunskaper och färdigheter. Snart, menar de optimistiska forskarna i USA, kan vi texta våra instruktioner på skärmen med en penna eller tala direkt till datorn. Vi ger den instruktioner, den ställer oss frågor och vi svarar eller dikterar vår text.

 

I decennier har datorutvecklare lockat oss med det papperslösa samhället – ett löfte som ännu inte infriats. Därför kommer datorn och slutprodukter i form av text och bild på papper att finnas omkring oss länge än.

 

Idag producerar vi text på datorer och omvandlar den slutligen till skrift på papper. Vi kan också skicka och lagra skrift i faximil. En teknisk flaskhals som kommer att besegras är när datorn kan läsa tryckt eller skriven text och omvandla den i digital form för att den ska kunna lagras på ett minimum av utrymme och vid behov produceras i vilken skriftlig uttrycksform som helst. Det innebär t ex att existerande tryckta texter i de stora biblioteken kan överföras till datorminnen och därmed sändas till den som önskar.

 

Under en övergångstid, medan ännu texter tryckta på papper spelar en social roll, tänker sig en av författarna att mångfaldigande av texter kommer att ske på många olika nivåer. Den första är utskriften på lokala skrivare. I större skrivenheter som en enskild persondator kan kopplas till, trycks mindre upplagor på kanske tusen exemplar av t ex trycksaker och binds automatiskt. Stora tryckerier producerar mer omfattande produkter som böcker i stora upplagor och tidningar. Men det är inte sannolikt att dagens distributionsformer av information i sina historiskt givna kategorier: bok, tidning, tidskrift, broschyr, film, TV-program etc. kommer att överleva särskilt långt in på nästa sekel.

 

När publiken sitter med sin tidningslätta skärm i handen eller på väggen och kan ta emot rörliga bilder, ljud och text i vilken blandning som helst, vore det egendomligt om inte multimediala uttrycksformer kommer att växa fram som spränger gamla mediekategorier som betingats av historiskt givna tekniska distributionsformer.

 

Ett begrepp som vunnit insteg är "hypertext”. För att förklara innebörden av det kan man utgå från en kommenterad utgåva av ett Shakespearedrama, där noter och förklaringar tar lika stort utrymme som själva texten. Under läsningen av texten leds läsaren hela tiden att lämna den för ett annat plan där han tar del av jämförelser med andra elisabetanska dramatiker, gör utflykter i omnämnda personers biografier etc.

 

Redan idag kan man konstruera databankar för vissa ämnesområden där det inte längre finns någon huvudtext utan ett nätverk av information som läsaren själv kan vandra kring i följande sin nyfikenhet. Likaledes kan man föreställa sig en aldrig avslutad roman, där kanske hur många författare som helst ständigt kan följa nya personer i nya riktningar med nya handlingar. Berättelsen kan också ges alternativa förlopp. Till och med författarrollen blir här oklar. Läsaren kan ju själv ändra och lägga till i handlingen innan han lämnar "boken” vidare, som en gång i den muntliga sagotraditionen.

 

På det massmediala området har hittills stora kapitalmängder fordrats för att distribuera informationen. Endast stora och mäktiga företag och institutioner har förmått organisera insamlingen, bearbetningen och framför allt den kostnadskrävande distributionen av informationen i form av t ex tidningar. Med ett spritt innehav av multimediaanläggningar som förenar dagens telefoner, TV-apparater och datorer i ett enda system som rimligtvis kommer att finnas i de flesta hem, kan vem eller vilka som helst tävla om uppmärksamheten i samhällets mediala nätverk. Distributionskostnaden för masspridning av information blir så gott som eliminerad, när väl investeringen i utrustningen gjorts.

 

Redan i dag håller detta på att ske. Allt fler oberoende producenter av trycksaker verkar hemma från köksbordet. Ännu fordras en viss yrkeskunskap för att producera en skrift av något slag för massdistribution, men kraven på specialkunskaper och kostnaderna för utrustningen blir ständigt lägre.

 

Dagens hinder för den som vill skapa sin egen tidning eller bok är fortfarande den tekniska framställningen och distributionen. Men det är värt att erinra om att redan idag kan tekniskt sett de som har tillgång till en dator ta emot t ex en dagstidnings hela innehåll hemma och gratis via telenätet. Inga tekniska barriärer hindrar heller en författare att sända sin nyskrivna bok direkt till läsaren för en kostnad av ett par öre om denne accepterar att läsa den på sin datorskärm.

 

Tanken på att datorutvecklingen håller på att undanröja alla institutionella och ekonomiska hinder för massdistribution är nästan omöjlig att fatta. Vi står mitt i en kulturell revolution av samma betydelse som boktryckarkonsten.

 

Trots omöjligheten av att överblicka följderna av så skredartat förändrade förutsättningar för informationslagring och informationsspridningen avtecknar sig redan nu ett väldigt problem: urvalsmekanismerna.

 

Bokförlag och mediaföretag måste sovra i sitt material. Deras uppgift är inte endast att distribuera information, utan att i lika hög grad välja ut den, för att läsaren ska nås av ett någorlunda överblickbart utbud av artiklar, böcker och TV-program. Ett kulturetablissemang som bygger sin auktoritet på att veta var man söker information, hur man tillägnar sig den och också tjänstgör som smakdomare sköter idag sorteringsuppgiften i symbios med distributörernas ekonomiska resurser. Nu kommer snart alla, bysnillet som den nyfikna grundskoleeleven, att kunna sitta hemma och söka intressant information över hela jorden, från alla tider och ämnesområden.

 

De händer som matar de kulturella eliterna, de stora mediainstitutionerna, är i sin tur, även när de inte är lönsamma och klarar sig på en fri marknad, uppbackade av ett skyddsnät av bindningar till stats- och organisationsapparaten. Inom ett par år kan dessa institutionella strukturer vara obsoleta om inte statsmakterna genom konserverande lagstiftning försöker bromsa förändringen.

Att starta ett medialt nätverk kommer inte längre att fordra några stora investeringar. Att distribuera skrift, bilder eller ljud blir så billigt att vem som helst kan göra det. Marknaden blir lika fri som medeltidens torg, nota bene i teknisk bemärkelse.

Före den moderna tiden hade var och en som utnämnde sig till gycklare, folktalare eller gatusångare teoretiskt lika stor möjlighet att göra sig hörd. Helgon och upprorsledare kunde få mångtusenhövdade anhängarskaror. Endast budskapets slagkraft avgjorde framgången. Därför satsade kyrkan väldiga summor på tidens främsta massmedium, kyrkolokalerna och försökte utan att någonsin lyckas helt styra masskommunikationen dit.

Ett medialt etablissemang av något slag kan då komma att bygga sin existens på just sållningsfunktionen. I ett potentiellt Niagara av information, blir redigering att vara expert på att välja och sammanställa relevant information för någon målgrupp som vill köpa den.

Till sin hjälp får redaktörerna framtida generationer av datorer som gör även själva grovurvalet i en ocean av information som ingen människa kan överblicka. Så kallade expertsystem, dvs. i datorprogram inbyggda kunskaper och färdigheter, kommer att fatta allt fler viktiga beslut i samhället, beslut som skulle kräva omöjligt många mantimmar.

Den marknad där en sådan redaktion verkar är inte beroende av någon dyr utrustning för tryckning och distribution, eller sändning. Som på medeltidens gator och torg blir den som bäst drar till sig uppmärksamheten den som hörs. Men på den nya tidens gator blev med tiden folktalarna allt ointressantare. Martin Luthers starkaste vapen var det tryckta ordet. Med de dyra tryckpressarna måste den som ville få allmän spridning för sina åsikter ha förbindelser med penningstarka privata eller offentliga intressen. Med tiden lades också radion och televisionen i mäktiga och kontrollerbara institutioners händer.

Det är dessa ekonomiska styrmekanismer för masskommunikation som nästa datarevolution snart undanröjer. Det verkar inte troligt att nationalstaterna genom lagstiftning lyckas kontrollera och kanalisera datakommunikationen som de gjorde med radion och televisionen.

Med tiden så gott som eliminerade distributionskostnader innebär att makten över informationen inte längre gäller hur något sänds, utan enbart vad som sänds.

Skriven information med stillbilder ligger då i var mans möjlighet att framställa och erbjuda en marknad. Men det som vi idag kallar TV, som också kommer att sändas i digitaliserad form till våra multimediala skärmar, fordrar säkert även fortsättningsvis magnifika insatser av kostnadskrävande produktioner för att göra sig hörd.

Men det skrivna ordet? Kommer möjligheten för alla att göra sig hörda att göra att ingen längre läser, därför att de inte kan hitta fram till den relevanta informationen? Eller ser vi mediainstitutioner i form av ett slags konsulter som är experter på att sålla och sammanställa växa fram?

Frågor, frågor. Skredartade tekniska omvandlingar får oöverskådliga konsekvenser. Det fascinerande med dem är att de inte går att förutsäga eller göra prognoser över. Endast ett är säkert. Medialandskapet om tio till tjugo år kommer att vara totalt förändrat.

 

▲

https://www.svd.se/a/wEb9O1/alla-nar-alla-med-framtidens-dator

"Denna understreckare publicerades ursprungligen den 11 februari 1992 och återpubliceras här samt görs fritt tillgänglig för allmänheten i samband med Under streckets 100-årsjubileum, med stöd från Riksbankens Jubileumsfond."

 

 

 

 

 

 

"Den envisa myten om datorn"

 

(Artikel från 14. november 1983 publicerat i Svenska Dagbladet)

▼

I dag diskuteras häftigt om datorer kan vara intelligenta eller ha ett själsliv jämförligt med människans. Frågor om en maskin kan känna smärta har ställts. I dagens understreckare hävdas att datorer aldrig kan vara intelligenta i en rimlig bemärkelse av det ordet – de är och förblir av människan skapade redskap.

 

I filmen 2001 har en rymdexpedition utrustats med den tidens förnämsta dator, AI. Datorn är rymdskeppets hjärna med tillgång till all kunskap om vad som sker runt omkring och inuti skeppet, inklusive de ombordvarande männens sinnesstämningar och hälsotillstånd. Genom ett ensamt öga vakar AI över den nervöse kaptenen. Är datorn något mer än en fantastisk maskin? Vet den verkligen vad som pågår? Har den måhända egna idéer om vad som skall ske? Frågorna blir hängande i luften. Det tycks som om inget säkert svar kan eller kommer att kunna ges. AI är så oerhört komplicerad att ingen av dess tillverkare längre kan överblicka dess egenskaper.

 

AI är mer än science fiction. Den är i själva verket en modern och livskraftig myt. Ständigt stöter vi på påståenden som talar om datorer som om de ägde mänskliga kvaliteter. Vi säger om datorn att den tänker, att den drar slutsatser etc. I regel då vi talar om ett föremål på detta vis så menar vi inte bokstavligen vad vi säger: jag kan t.ex utbrista att "min bil är på dåligt humör i dag”, eller jag kan fråga "vad barometern säger om vädret”, utan att därmed mena att min bil skulle ha ett känsloliv eller att barometern skulle ha några tankar om vädret. Men då vi talar om datorerna så suddas dessa gränser gärna ut. Datorns beteende kan ofta vara så likt ett mänskligt att det mest adekvata sättet att beskriva det är som om det vore fråga om en individ (den ställer ju faktiskt en sjukdomsdiagnos, den räknar ju ut lönegraden etc.).

 

Detta är inte bara en språklig utan också en praktisk realitet. Tag exempelvis en schackdator: om du vill förutsäga dess nästa drag så är det enklaste sättet inte att betrakta den som en maskin, som ett tekniskt föremål, utan som en schackspelande individ med ambitionen att genomföra ett bra drag. Varken teknikern som byggt själva maskinen eller programmeraren skulle kunna förutsäga dess beteende med någon snabbare metod. När datorn väl är byggd och programmet under körning så är den alltför komplicerad för att kunna överblickas som ett föremål. Av rent praktiska skäl finner vi det enklast att gå den till mötes som om den vore en individ med intentionen att spela bra schack.

 

Är därmed gränsen mellan vad som är människa och vad som är maskin att betrakta som utsuddad? Alan Turing – en av den moderna datorteknologins fäder – ansåg redan på 50-talet att så var fallet. Hans så kallade "Turingtest” var en principiell metod för att fastställa huruvida en dator kunde sägas ha mänskliga kvaliteter såsom intelligens, förståelseförmåga etc. Idén var enkel: Man sätter bara en dator och en människa bredvid varandra, och om datorn inom ett givet område – t.ex sjukdomsdiagnostik – utifrån samma fakta och frågor svarar på ett sätt som inte går att urskilja ifrån människans svar, ja då är saken klar – datorn besitter intelligens.

 

Detta behavioristiska perspektiv på mänskliga egenskaper har levt kvar inom den forskning som går under namnet Artificial Intelligence, AI. Den utgör en mötesplats för bland annat språkforskning, kognitiv psykologi och allsköns filosoferande kring den mänskliga hjärnan. Vill vi söka källorna till "datormyten” så finner vi i AI en rikt flödande reservoar.

 

Grundidén hos den filosofiskt mer vågade delen av AI är att det inte föreligger någon som helst principiell skillnad mellan en avancerad dator och den mänskliga hjärnan. Den skillnad som de facto består är endast en fråga om grad av komplexitet. Dagens datorer arbetar alltjämt alltför linjärt; de saknar den mänskliga hjärnans associationsrikedom. Men detta är enligt Al-förespråkarna blott en barnsjukdom. Framtidens superkomplexa datorer kommer med lätthet att kunna mäta sig med den mänskliga hjärnan.

 

Mot bakgrund av detta synsätt hävdar man vidare att forskandet kring och utvecklandet av allt mäktigare datorer samtidigt innebär en tilltagande förståelse av det mänskliga medvetandets natur. För om datorn och människohjärnan är principiellt likställda företeelser så innebär ju utforskandet av datorns möjligheter samtidigt insikter i människohjärnans funktion. Om man utifrån denna idé t.ex vill ta reda på vad det är att "förstå”, ja, då konstruerar man helt enkelt ett program som då det körs i en dator uppvisar en förstående människas beteende.

 

Ett exempel på detta är Roger Schanks forskning vid Yale. Han har bland annat tagit fram program för vilka han kan läsa kortare berättelser, ställa frågor om förhållanden som inte fanns explicit omnämnda i texten och från datorn mottaga förnuftiga och i de flesta fall korrekta svar. Resultatet är häpnadsväckande och ingen kan förneka att Schanks dator faktiskt beter sig som vilken människa som helst i den givna språkliga situationen.

 

Men förstår den verkligen? Denna fråga hejdar sig plötsligt tvekande i luften. Vad är det vi fråga efter? Datorn gör ju förvisso det en människa gör då vi säger att hon förstår. Men samtidigt känner vi en tvekan huruvida den verkligen förstår. Problemet tvingar oss att på allvar ifrågasätta vartåt våra språkliga begrepp egentligen syftar.

 

När det gäller "förståelse” (och en mängd andra begrepp som avser mänskliga förmågor) visar det sig att det åsyftade är tveeggat: Å ena sidan klassificerar vi varelser i vår omgivning som "förstående” utifrån ett iakttagande av deras beteende (och de kan då vara människor, datorer eller vad som helst som uppfyller kraven på förstående beteende) men samtidigt erfar vi förståelsen såsom en mänsklig aktivitet som kännetecknas av att skapa och skänka mening åt skeenden i världen, åt samtal, texter och annat. Denna aktivitet känner vi igen och vi vet när vi kan säga – "Nu förstår jag”. Detta trots att vi finner det svårt att redogöra för vad det egentligen är vi har för oss.

 

I datorn däremot förekommer ingenting av det som här lite löst skisserats som "meningsskapande”. Vad datorn gör är på intet sätt gåtfullt utan fullt genomsynligt för var och en som tar sig tid att försöka förstå dess funktion. Dess så kallade "förståelse” utgörs ju endast av ett regelstyrt pusslande med (för datorn) meningslösa element. Genom att blott för ett ögonblick på så vis träda ut ur det behavioristiska perspektivet, betrakta klart vad datorn faktiskt har för sig och jämföra det med vad en människa faktiskt (om än svåromtalat) gör, så torde det stå klart för var och en att datorns aktivitet i själva verket inte har det minsta gemensamt med det vi känner som mänsklig "förståelse”.

 

Datorns processer saknar i själva verket helt och hållet innehåll. Den enda information som föreligger finns hos uttolkaren. Ett program har blott en formell struktur och samma program skulle således (teoretiskt) kunna vara avsett för att analysera ekonomiska rörelser likaväl som för att behandla inkommande signaler från yttre rymden.

 

Människan har den enastående förmågan att ur skeenden i världen utläsa formella/matematiska mönster. Datorn har det verktyg med vars hjälp hon förvaltar och använder sig av dessa samband. Datorn själv är ett ting i världen, utan kunskap. Vad som sker i datorn då ett program körs är inte ett processande av tankar eller information utan helt enkelt ett formellt pusslande som lika gärna kunde ha gjorts för hand om vi inte vore så oändligt mycket långsammare än maskinen.

 

I och med detta resonemang skulle således grundvalen för en livskraftig forskningsinriktning vara ogiltigförklarad. Är det verkligen möjligt? Både ja och nej. Ja, så länge man hävdar att man är det mänskliga medvetandets hemligheter på spåren. Nej, då man i själva verket lika gärna skulle kunna avsäga sig sina filosofiska spekulationer utan att därmed drabbas av någon allvarligare förlust. AI-forskaren missförstår nämligen sin historiska roll då han tror sig sprida ljus över människans natur. Vad han däremot sysslar med, och detta med en häpnadsväckande framfart, är frambringandet och utvecklandet av verktyg.

 

När sen anspråken skenar iväg tycker man sig ibland hos Al-forskare – och bland uppbackande filosofer inte minst – skönja en lite uppspelt skolpojksfascination inför en teknik som man inte riktigt vill försöka kritiskt förstå. Dess resultat utgör ju en sådan bländande magi!

 

Men hur skall man då tolka denna ständigt återkommande benägenhet att söka jämställa människan med hennes egna tekniska skapelser? Vetenskapsmannen som säger sig utforska den mänskliga naturen är säkert uppriktig då han i god vetenskaplig anda ser sig som blott förnuftigt prövande olika empiriska modeller för att se var någonstans fakta kan ramla in. Men kanske pekar allt detta likväl mot något helt annat, kanske är det i själva verket en fingervisning om hur desperat vi i dag saknar bilder för vad människan är?

 

Det är nu länge sedan människan berövades föreställningen att vara Guds skapelse och avbild, och alltsedan dess tittar hon sig sökande ikring efter en ny bestämning av sitt väsen. Kan man då förebrå henne att hon lockas av de finaste och mest storslagna föremål hon kan hitta – datorerna.

 

Plötsligt framträder så "datormyten” som blott ännu en variant av människans mångtusenåriga sökande efter vad hon verkligen är, som hennes jakt efter den plats där hon kunde slå sig ner, vila ut, viss om sin egen bestämning. Men denna bestämning flydde henne ständigt, lämnade henne då hon trodde sig vara säker och människan var alltid och återigen på nytt lämnad ensam med sin frihet och sitt ansvar.

Vad människan är, vad mänskligt medvetande är – dessa eviga frågor som bara alltför lätt leder till tomma diskussioner och låsta positioner. På ena sidan finner vi alltid dem som i varje ögonblick gladeligen konstaterar att människan endast är en biologisk maskin, eller varför inte – en biologisk dator. Och på den andra flanken hojtar de andra, de som framhärdar i att människan är något principiellt annorlunda, något andligt, något icke-materiellt.

Kanske bör vi för ett ögonblick söka överblicka denna konflikt, utan att genast döma. För människans bekymmer är väl inte i första hand huruvida hon låter sig beskrivas av reduktionistiska eller av vördnadsfullt prisande tankar. Snarare handlar det väl om hur hon skall bära sig åt för att återvinna ett fotfäste i världen, hur hon skall lära sig att leva med sin eviga förvisning till centrum för såväl sina upptäckter som sina skapelser.

När detta är sagt återvänder vi en sista gång till det egentliga huvudtemat, nämligen förhållandet mellan dator och människa. Det är en av det kritiska tänkandets centrala uppgifter att genomskåda teknik-kulturens myt om människan såsom en förnämlig maskin. Datorn är inte arvtagare till det mänskliga förnuftet. Vad den bemästrar av mänskliga egenskaper gör den enligt samma princip som hammarskaftet då det ökar kraften i slaget. Och i sista hand är det och förblir det således användaren av verktyget som bär det fulla ansvaret för vad som åstadkommes.

Den mystik som skapas kring datorer och deras påstådda likhet med den mänskliga hjärnan tjänar till sist inga andra syften än att fördunkla detta viktiga faktum..

 

▲

https://www.svd.se/a/5V7RPb/den-envisa-myten-om-datorn

"Denna understreckare publicerades ursprungligen den 14 november 1983 och återpubliceras här samt görs fritt tillgänglig för allmänheten i samband med Under streckets 100-årsjubileum, med stöd från Riksbankens Jubileumsfond."

 

 

 

 

 

 

"Databankerna och privatlivet"

 

(Artikel från 3. maj 1971 publicerat i Svenska Dagbladet)

▼

Orwells ”1984” blev verklighet fortare än vi trodde. Datorer, databanker, TV-övervakning, telefonavlyssning och annan ”tappning” öppnar redan i dag oanade möjligheter att tränga in i individens privata sfär. Den som behärskar de nya teknikerna kan få en otrolig makt, konstaterar här professorn i företagsekonomi vid Göteborgs handelshögskola Walter Goldberg. Ju ”starkare” och mera centraliserat samhället blir, ju fler data om den "den svage” samhället självt genererar och använder – som arbetsgivare, bidragsgivare, granskare, bedömare, domare och normgivare – desto större krav på ”neutralitet” hos och kontroll över databankerna måste resas.

 

Intelligent science fiction förverkligas ibland tidigare än man tror. Orwells "1984” är ett exempel på detta. Datorer, databanker, TV-övervakning, modern data- och bildöverföringsteknik, telefonavlyssning och annan "tappning” öppnar redan idag otroliga möjligheter. Det beror sedan enbart på i vems händer instrumenten läggs, om det är i det godas eller det ondas tjänst de används.

 

Den nya formen för insamling av folkbokföringsuppgifter har väckt en mycket nyttig debatt. Andra datainsamlings- och registreringssystem kommer att lämna ny ved till brasan, t.ex det nya internationellt sett ytterst avancerade svenska systemet för fastighetsdata. Detta system i förening med personnummersystemet ger t.ex möjlighet att knyta ihop individ och bostad, arbetsplats, vistelseort etc. Vägar för samhällsplanering öppnas, som tidigare inte kunnat beträdas, eftersom tekniska förutsättningar saknats. Nyttan med dylika system skall här inte ifrågasättas, inte heller utvecklingsbehoven.

 

I statistiska centralbyråns meddelande i samordningsfrågor 1969:7, Samhällets databanker och informationssystem, anges att nio stora databanks- och informationssystem existerar. Alla är relativt komplexa. Polissystemet består t.ex av 25 stora "tillämpningar”. I SCB:s uppräkning har inte medtagits t.ex det nya värdepappersregistreringssystemet, inte det stora SIBOL (Svenskt integrerat bankinformationssystem on line, som omfattar statliga och privata banker inkl. sparbanker och som inom några få år skall ge oss det kontantlösa samhället), inte heller försvarets stora personal- och utbildningsregister. Det finns mig veterligt ingen officiell uppgift om antalet informationssystem och databanker, i vilka individen, hans egendom, hans vistelseorter, hans göranden och låtanden registreras och analyseras. Det torde dock röra sig om inemot ett hundratal. Genom integrering kan de kopplas ihop. Varje informationssystem kan anropa alla eller flertalet andra system och efterfråga information om individen i en rad avseenden.

 

Med de nya teknikerna följer oanade möjligheter att tränga in i individens privata sfär. De bör därför ställas under en fortlöpande kritisk debatt. Databanker över individer i ett starkt decentraliserat samhälle – Sverige har varit ett sådant till helt nyligen – innebär avsevärt mindre potentiella hot mot individen än databanker i starkt centraliserade samhällen, t.ex i en "stark stat” eller en socialistisk byråkrati. Varje med ekonomiska sammanhang förtrogen person vet t.ex att man kan behärska ett "finansimperium” med ganska måttliga men strategiskt väl utvalda nyckelinsatser. En strategiskt klok satsning på förvaltning och företag kan t.ex medföra en nära nog fullständig data-, informations- och beslutskontroll. Har man den, behöver man inte ens satsa några större kapitalbelopp. Det räcker med att man skaffar sig större inflytande än någon annan har och att man satsar på de ställen, på vilka man får grepp över antingen beslut eller information och data. Ett "starkt” system kan således med en måttlig insats styra dit man önskar.

 

Databanker med person- och fastighetsdata, ekonomiska interaktionsdata, värdepappersregistret, statistiska centralbyråns diverse dataregister, medicinska, hälso- och försäkringsregister, Säpo-register, finansdepartementets ekonomiska planeringsmodeller över Sverige med tillhörande databank är exempel på sådana datasamlingar, som i vissa grupperingar eller tillsammans kan ge en otrolig makt åt dem som behärskar dem.

 

Dessa risker är inte dagsaktuella, men om fyra till fem år kan de utgöra potentiella hot. Hur allvarliga de kan bli för "den svage” beror väsentligen på i vilken riktning samhällets politiska och centrala administrativa organ utvecklas, och hur stor insyn "man” kan förskaffa sig över databankerna och deras användning. Att "man” bär beteckningen "folkets representanter” behöver inte innebära, att "den svage” kan känna sig säker. En "dataombudsman” kan vara en bra lösning, om han står fri från varje partsintresse, även statens, och om hans fria ställning kan förankras i grundlagen.

 

I ovan citerade SCB-meddelande kan läsas följande: "Intresset för och strävanden att effektivisera samhället och att förbättra levnadsstandarden måste vägas mot intresset att skydda den personliga integriteten. Denna avvägning är grannlaga då den riskerar att påverkas av kortsiktigt känslotänkande och av likaså kortsiktiga ekonomiska intressen. Det är väsentligt att hålla i minnet vid övervägande av den nya situationen som ADB har skapat att ett samhälles uppfattning om vad som skall hänföras till privatlivets helgd och personlig integritet är variabel i tiden och att dess existens och aktuella form bestäms av rådande sociala, ideologiska och tekniska förhållanden.” Härtill skall endast läggas att kraven på data om individen, deras offentlighet och åtkomlighet ofta byggs på starka etiska argument, t.ex förebyggande och bekämpande av brottslighet i olika former, skatteflykt, behov av bättre planering i skilda avseenden etc.

 

Redan idag föreligger risk för "den svage” till följd av databankers existens och användning. Debatten kring databanker har hittills uteslutande gällt uppgifter, som lämnas av de berörda parterna själva. De för "den svage” mest riskfyllda hoten emanerar emellertid ur data av andra slag:

 

a) data som tillförs register av andra än "den svage” själv

 

b) syntetiska data, d.v.s sådana data som tillförs banken som resultat av att analysprogram tillämpas på rådata

 

c) tolkningar av sammanställningar av data om "den svage”, som utförs av tredje man utan den berördes vetskap och utan att "den svage” får tillfälle att förklara, belysa och bemöta grundmaterialet och resultaten.

 

Några exempel skall förtydliga.

 

a) Redan barnet är föremål för en omfattande datainsamling. Förutom "vanliga” data (födelse, vikt, vaccineringar, skolgång etc.) registreras även kvalitativa (betyg, stödåtgärder) och "ovanliga” data (disciplinåtgärder, defekter av olika slag). Så fortsätter det genom livet. Data kring "den svage” blir allt flera, registreras allt oftare, på allt flera punkter och sammanförs i ökad utsträckning till ett register eller till samverkande register.

 

Databanken glömmer och gömmer inget, om den är rätt programmerad. Den preskriberar inga förseelser, om den inte uttryckligen tillsägs att göra de.

 

b) Som syntetiska data betecknas uppgifter, som tillförs av analysprogram. Det kan t.ex röra sig om testresultat, som i det enklaste fall tillhör gruppen a) ovan. Hit kan räknas "prestationsvärderingar”, t.ex bedömningar för befordringsbarhet etc. I mera utvecklade databanker, i vilka mängden data av typen a) om individen blir allt större, behövs och utarbetas analysprogram. Deras syfte är att vaska fram det väsentliga ur en stor mängd av data. Enkla existerande sådana program, som veterligen ännu inte applicerats på databanker, är taxeringsrevisionens analysrutiner för bedömning av rimligheten i inkomst- och förmögenhetsuppgifter. Det kommer inte att dröja länge förrän dylika program kan sättas in för att granska många deklaranters uppgifter under följder av år. Med behoven och med tillväxten av antalet experter och byråkrater kommer floran av analysprogram och av dem producerade syntetiska data att ökas markant.

 

c) Tolkningar av data, med eller utan tillhjälp av formella analysprogram, utförs av experter, bedömare, byråkrater och andra, som av en eller annan anledning behöver värdera och bedöma "den svage”. Sådana tolkningar görs redan idag, men i begränsad omfattning och ofta med stöd av ett uppenbarligen bristfälligt dataunderlag. Med riklig tillgång till data kan medvetandet om bristerna i underlaget försvagas och de på underlaget baserade slutsatserna tillmätas högre grad av giltighet och tillförlitlighet än de egentligen förtjänar.

 

Gemensamt för punkterna a–c är att "den svage” inte vet och inte har anledning att anta att data om honom insamlas, lagras och används. Däri ligger ett större hot för individen än då det gäller lagring och användning av data, vilkas korrekthet han själv haft möjlighet att granska.

 

I förhållandet att samhället har kontroll över eller själv förvaltar databanker ser jag ingen garanti mot för "den svage” hotfull användning eller missbruk. Ju "starkare” och mera centraliserat samhället blir, ju fler data om "den svage” samhället genererar och använder – med eller utan "den svages” vetskap – som arbetsgivare, bidragsgivare, granskare, bedömare, domare och normgivare – desto större krav på "neutralitet” hos och kontroll över databankerna bör resas.

 

Till skydd för "den svage” bör tillämpas regeln att han en gång om året från alla banker får en fullständig innehållsdeklaration av de data av alla typer som samlats, genererats och syntetiserats om honom, samt om när, av vem och för vilket ändamål uppgifterna används. Möjligheter bör självfallet beredas till rättelse och appellation. "Den svage” bör också kunna påverka sekretessbeläggning samt användningsändamål av data. Det kan inte anses tillfyllest att individerna endast bereds tillfälle att av databanken begära dylika uppgifter. Det skulle troligtvis leda till att endast de personer som är medvetna om bankerna och de risker datasamlandet och -användningen innebär skulle begagna sig av möjligheten att begära utdrag. Som framgått ovan är antalet databanker och informationssystem så stort, att den enskilde knappast ens kan hålla reda på dem alla.

 

I princip bör information om individen behandlas som individens egendom, innebärande att han måste tillfrågas innan någon vill utnyttja informationen. Individen bör skyddas mot olovlig användning på samma sätt som mot övergrepp mot personlig egendom. Dataexperterna kanske hävdar att det skulle bli för dyrt att tillfråga alla dem, vilkas data skall användas varje gång detta skall ske, och att det är tekniskt svårt att genomföra. Svårare problem har man lyckats att lösa och kostnaden bärs ändå av "den svage”.

 

▲
https://www.svd.se/a/XweKdo/databankerna-och-privatlivet
"Denna understreckare publicerades ursprungligen den 3 maj 1971 och återpubliceras här samt görs fritt tillgänglig för allmänheten i samband med Under streckets 100-årsjubileum, med stöd från Riksbankens Jubileumsfond."