▒

 

Alla når alla med framtidens dator

 

▼

 

 

(Artikel från 11. februari 1992 publicerat i Svenska Dagbladet)

▼

På sextiotalet sågs datorn som en matematikmaskin. På sjuttiotalet blev den ordbehandlaren och på åttiotalet instrumentet för desktoppublishing. I framtiden kommer datorn främst att vara ett instrument för att sända obegränsade informationsmängder. Alla kommer att kunna nå alla överallt, ett scenario med närmast oöverblickbara konsekvenser, konstaterar artikelförfattaren.

 

Till den som tror att datorerna förändrat det skrivna ordets villkor finns bara en sak att säga: ”Du har inte sett någonting än!” I en bitvis svårforcerad nyutkommen antologi: Technology 2001, The Future of Computing and Communications, red. Derak Leebaert (the MIT press. 1991. 384 s. Ca 490:-) redogör USA:s ledande experter på området datorkommunikation för vad datorindustrin har i beredskap för oss de närmaste tio åren.

 

Trots att författarna uttrycker sig hovsamt och avstår från alltför långtgående spekulationer över de sociala och kulturella följderna av det teknologiska kvantumsprång som förestår blir deras budskap ändå så omskakande att läsaren efter att ha tagit del av det knappast känner sig i behov av science fiction för att fly den grå vardagen.

 

Humanister, publicister och andra som arbetar med ord och text har vant sig vid att betrakta datorn som en slags förädlad skrivmaskin och ett hjälpmedel som gjort det lättare att befordra skrifter till trycket. De har all anledning att lämna sitt elfenbenstorn och i god tid försöka sätta sig in i vad "datorsnubbarna” har i beredskap för oss. Mycket riktigt, påpekar bokens redaktör Leebaert, har synen på vad datorn främst kan användas till växlat allteftersom dess tillämpningsområden vidgats.

 

På 1950- och 60-talen sågs datorn som den fantastiska "matematikmaskinen”, på 1970-talet blev den "ordbehandlaren” och på 1980-talet instrumentet för desktop publishing. Snart kommer vi däremot att se datorn främst som ett system att lagra och sända obegränsade informationsmängder i form av text, bild och ljud. Slutmålet för den tekniska utveckling som nu pågår i ett rasande tempo i en ny version av rymdkapplöpningen, denna gång mellan USA, Japan och i någon mån Europa, är att alla ska kunna nå all information överallt.

 

Vägen dit är redan anträdd. Kärnan i utvecklingen är de exponentiellt ökande möjligheterna av informationslagring på chips. Minneselementen i datorerna är med tiden nere på molekyl-, kanske atomnivå. Det innebär att bokstavligen talat ofantliga informationsmängder kan lagras i mycket små volymer. Dvs. hela bibliotek ryms i bordsdatorer.

 

För att dessa informationsmängder ska kunna flyttas mellan människor fordras ett ständigt utbyggt optiskt kabelnät. En enda färgbild i A4-format innehåller i digitaliserad form i dag lika mycket information som en hel tryckt dagstidning. Teknikerna räknar med att vi på framtidens skärmar ska kunna överföra digitaliserade filmer via kablarna, filmer vi sedan kan redigera själva. En gigantisk utbyggnad av ett kabelnät som förbinder hem och arbetsplatser blir av samma betydelse som utbyggnaden av järnvägs- och landsvägsnätet det senaste seklet.

 

När vi kan koppla in oss på vilken informationsbank vi vill, t ex världens största bibliotek och bläddra i de digitaliserade och datorlagrade volymerna för att söka oss fram i all världens samlade kunskap, vill vi också läsa det vi finner på ett bekvämt sätt. Före seklets slut kommer utvecklingen av de flytande kristallskärmarna att ge oss något som redan döpts till "dynapaper”, lätta tunna skärmar där text och bilder av tidskriftskvalitet framträder. Dessa skärmar kan vara portabla och innehålla den önskade informationen i en stav i ena kanten, t.ex en roman eller ett nummer av en tidning. De kan också vara stora och hängas på väggen som filmdukar och tjänstgöra som vad vi i dag skulle kalla TV-skärmar.

 

Idag skräms många från att använda datorer för att de tror att de fordrar tekniska färdigheter. Användarvänligheten står därför i centrum för datortillverkarnas intresse. Marknaden driver dem till att med tiden framställa produkter som kan användas utan speciella kunskaper och färdigheter. Snart, menar de optimistiska forskarna i USA, kan vi texta våra instruktioner på skärmen med en penna eller tala direkt till datorn. Vi ger den instruktioner, den ställer oss frågor och vi svarar eller dikterar vår text.

 

I decennier har datorutvecklare lockat oss med det papperslösa samhället – ett löfte som ännu inte infriats. Därför kommer datorn och slutprodukter i form av text och bild på papper att finnas omkring oss länge än.

 

Idag producerar vi text på datorer och omvandlar den slutligen till skrift på papper. Vi kan också skicka och lagra skrift i faximil. En teknisk flaskhals som kommer att besegras är när datorn kan läsa tryckt eller skriven text och omvandla den i digital form för att den ska kunna lagras på ett minimum av utrymme och vid behov produceras i vilken skriftlig uttrycksform som helst. Det innebär t ex att existerande tryckta texter i de stora biblioteken kan överföras till datorminnen och därmed sändas till den som önskar.

 

Under en övergångstid, medan ännu texter tryckta på papper spelar en social roll, tänker sig en av författarna att mångfaldigande av texter kommer att ske på många olika nivåer. Den första är utskriften på lokala skrivare. I större skrivenheter som en enskild persondator kan kopplas till, trycks mindre upplagor på kanske tusen exemplar av t ex trycksaker och binds automatiskt. Stora tryckerier producerar mer omfattande produkter som böcker i stora upplagor och tidningar. Men det är inte sannolikt att dagens distributionsformer av information i sina historiskt givna kategorier: bok, tidning, tidskrift, broschyr, film, TV-program etc. kommer att överleva särskilt långt in på nästa sekel.

 

När publiken sitter med sin tidningslätta skärm i handen eller på väggen och kan ta emot rörliga bilder, ljud och text i vilken blandning som helst, vore det egendomligt om inte multimediala uttrycksformer kommer att växa fram som spränger gamla mediekategorier som betingats av historiskt givna tekniska distributionsformer.

 

Ett begrepp som vunnit insteg är "hypertext”. För att förklara innebörden av det kan man utgå från en kommenterad utgåva av ett Shakespearedrama, där noter och förklaringar tar lika stort utrymme som själva texten. Under läsningen av texten leds läsaren hela tiden att lämna den för ett annat plan där han tar del av jämförelser med andra elisabetanska dramatiker, gör utflykter i omnämnda personers biografier etc.

 

Redan idag kan man konstruera databankar för vissa ämnesområden där det inte längre finns någon huvudtext utan ett nätverk av information som läsaren själv kan vandra kring i följande sin nyfikenhet. Likaledes kan man föreställa sig en aldrig avslutad roman, där kanske hur många författare som helst ständigt kan följa nya personer i nya riktningar med nya handlingar. Berättelsen kan också ges alternativa förlopp. Till och med författarrollen blir här oklar. Läsaren kan ju själv ändra och lägga till i handlingen innan han lämnar "boken” vidare, som en gång i den muntliga sagotraditionen.

 

På det massmediala området har hittills stora kapitalmängder fordrats för att distribuera informationen. Endast stora och mäktiga företag och institutioner har förmått organisera insamlingen, bearbetningen och framför allt den kostnadskrävande distributionen av informationen i form av t ex tidningar. Med ett spritt innehav av multimediaanläggningar som förenar dagens telefoner, TV-apparater och datorer i ett enda system som rimligtvis kommer att finnas i de flesta hem, kan vem eller vilka som helst tävla om uppmärksamheten i samhällets mediala nätverk. Distributionskostnaden för masspridning av information blir så gott som eliminerad, när väl investeringen i utrustningen gjorts.

 

Redan i dag håller detta på att ske. Allt fler oberoende producenter av trycksaker verkar hemma från köksbordet. Ännu fordras en viss yrkeskunskap för att producera en skrift av något slag för massdistribution, men kraven på specialkunskaper och kostnaderna för utrustningen blir ständigt lägre.

 

Dagens hinder för den som vill skapa sin egen tidning eller bok är fortfarande den tekniska framställningen och distributionen. Men det är värt att erinra om att redan idag kan tekniskt sett de som har tillgång till en dator ta emot t ex en dagstidnings hela innehåll hemma och gratis via telenätet. Inga tekniska barriärer hindrar heller en författare att sända sin nyskrivna bok direkt till läsaren för en kostnad av ett par öre om denne accepterar att läsa den på sin datorskärm.

 

Tanken på att datorutvecklingen håller på att undanröja alla institutionella och ekonomiska hinder för massdistribution är nästan omöjlig att fatta. Vi står mitt i en kulturell revolution av samma betydelse som boktryckarkonsten.

 

Trots omöjligheten av att överblicka följderna av så skredartat förändrade förutsättningar för informationslagring och informationsspridningen avtecknar sig redan nu ett väldigt problem: urvalsmekanismerna.

 

Bokförlag och mediaföretag måste sovra i sitt material. Deras uppgift är inte endast att distribuera information, utan att i lika hög grad välja ut den, för att läsaren ska nås av ett någorlunda överblickbart utbud av artiklar, böcker och TV-program. Ett kulturetablissemang som bygger sin auktoritet på att veta var man söker information, hur man tillägnar sig den och också tjänstgör som smakdomare sköter idag sorteringsuppgiften i symbios med distributörernas ekonomiska resurser. Nu kommer snart alla, bysnillet som den nyfikna grundskoleeleven, att kunna sitta hemma och söka intressant information över hela jorden, från alla tider och ämnesområden.

 

De händer som matar de kulturella eliterna, de stora mediainstitutionerna, är i sin tur, även när de inte är lönsamma och klarar sig på en fri marknad, uppbackade av ett skyddsnät av bindningar till stats- och organisationsapparaten. Inom ett par år kan dessa institutionella strukturer vara obsoleta om inte statsmakterna genom konserverande lagstiftning försöker bromsa förändringen.

Att starta ett medialt nätverk kommer inte längre att fordra några stora investeringar. Att distribuera skrift, bilder eller ljud blir så billigt att vem som helst kan göra det. Marknaden blir lika fri som medeltidens torg, nota bene i teknisk bemärkelse.

Före den moderna tiden hade var och en som utnämnde sig till gycklare, folktalare eller gatusångare teoretiskt lika stor möjlighet att göra sig hörd. Helgon och upprorsledare kunde få mångtusenhövdade anhängarskaror. Endast budskapets slagkraft avgjorde framgången. Därför satsade kyrkan väldiga summor på tidens främsta massmedium, kyrkolokalerna och försökte utan att någonsin lyckas helt styra masskommunikationen dit.

Ett medialt etablissemang av något slag kan då komma att bygga sin existens på just sållningsfunktionen. I ett potentiellt Niagara av information, blir redigering att vara expert på att välja och sammanställa relevant information för någon målgrupp som vill köpa den.

Till sin hjälp får redaktörerna framtida generationer av datorer som gör även själva grovurvalet i en ocean av information som ingen människa kan överblicka. Så kallade expertsystem, dvs. i datorprogram inbyggda kunskaper och färdigheter, kommer att fatta allt fler viktiga beslut i samhället, beslut som skulle kräva omöjligt många mantimmar.

Den marknad där en sådan redaktion verkar är inte beroende av någon dyr utrustning för tryckning och distribution, eller sändning. Som på medeltidens gator och torg blir den som bäst drar till sig uppmärksamheten den som hörs. Men på den nya tidens gator blev med tiden folktalarna allt ointressantare. Martin Luthers starkaste vapen var det tryckta ordet. Med de dyra tryckpressarna måste den som ville få allmän spridning för sina åsikter ha förbindelser med penningstarka privata eller offentliga intressen. Med tiden lades också radion och televisionen i mäktiga och kontrollerbara institutioners händer.

Det är dessa ekonomiska styrmekanismer för masskommunikation som nästa datarevolution snart undanröjer. Det verkar inte troligt att nationalstaterna genom lagstiftning lyckas kontrollera och kanalisera datakommunikationen som de gjorde med radion och televisionen.

Med tiden så gott som eliminerade distributionskostnader innebär att makten över informationen inte längre gäller hur något sänds, utan enbart vad som sänds.

Skriven information med stillbilder ligger då i var mans möjlighet att framställa och erbjuda en marknad. Men det som vi idag kallar TV, som också kommer att sändas i digitaliserad form till våra multimediala skärmar, fordrar säkert även fortsättningsvis magnifika insatser av kostnadskrävande produktioner för att göra sig hörd.

Men det skrivna ordet? Kommer möjligheten för alla att göra sig hörda att göra att ingen längre läser, därför att de inte kan hitta fram till den relevanta informationen? Eller ser vi mediainstitutioner i form av ett slags konsulter som är experter på att sålla och sammanställa växa fram?

Frågor, frågor. Skredartade tekniska omvandlingar får oöverskådliga konsekvenser. Det fascinerande med dem är att de inte går att förutsäga eller göra prognoser över. Endast ett är säkert. Medialandskapet om tio till tjugo år kommer att vara totalt förändrat.

 

▲

https://www.svd.se/a/wEb9O1/alla-nar-alla-med-framtidens-dator

"Denna understreckare publicerades ursprungligen den 11 februari 1992 och återpubliceras här samt görs fritt tillgänglig för allmänheten i samband med Under streckets 100-årsjubileum, med stöd från Riksbankens Jubileumsfond."