▒

Den envisa myten om datorn

▼

(Artikel från 14. november 1983 publicerat i Svenska Dagbladet)

▼

I dag diskuteras häftigt om datorer kan vara intelligenta eller ha ett själsliv jämförligt med människans. Frågor om en maskin kan känna smärta har ställts. I dagens understreckare hävdas att datorer aldrig kan vara intelligenta i en rimlig bemärkelse av det ordet – de är och förblir av människan skapade redskap.

I filmen 2001 har en rymdexpedition utrustats med den tidens förnämsta dator, AI. Datorn är rymdskeppets hjärna med tillgång till all kunskap om vad som sker runt omkring och inuti skeppet, inklusive de ombordvarande männens sinnesstämningar och hälsotillstånd. Genom ett ensamt öga vakar AI över den nervöse kaptenen. Är datorn något mer än en fantastisk maskin? Vet den verkligen vad som pågår? Har den måhända egna idéer om vad som skall ske? Frågorna blir hängande i luften. Det tycks som om inget säkert svar kan eller kommer att kunna ges. AI är så oerhört komplicerad att ingen av dess tillverkare längre kan överblicka dess egenskaper.

AI är mer än science fiction. Den är i själva verket en modern och livskraftig myt. Ständigt stöter vi på påståenden som talar om datorer som om de ägde mänskliga kvaliteter. Vi säger om datorn att den tänker, att den drar slutsatser etc. I regel då vi talar om ett föremål på detta vis så menar vi inte bokstavligen vad vi säger: jag kan t.ex utbrista att "min bil är på dåligt humör i dag”, eller jag kan fråga "vad barometern säger om vädret”, utan att därmed mena att min bil skulle ha ett känsloliv eller att barometern skulle ha några tankar om vädret. Men då vi talar om datorerna så suddas dessa gränser gärna ut. Datorns beteende kan ofta vara så likt ett mänskligt att det mest adekvata sättet att beskriva det är som om det vore fråga om en individ (den ställer ju faktiskt en sjukdomsdiagnos, den räknar ju ut lönegraden etc.).

Detta är inte bara en språklig utan också en praktisk realitet. Tag exempelvis en schackdator: om du vill förutsäga dess nästa drag så är det enklaste sättet inte att betrakta den som en maskin, som ett tekniskt föremål, utan som en schackspelande individ med ambitionen att genomföra ett bra drag. Varken teknikern som byggt själva maskinen eller programmeraren skulle kunna förutsäga dess beteende med någon snabbare metod. När datorn väl är byggd och programmet under körning så är den alltför komplicerad för att kunna överblickas som ett föremål. Av rent praktiska skäl finner vi det enklast att gå den till mötes som om den vore en individ med intentionen att spela bra schack.

Är därmed gränsen mellan vad som är människa och vad som är maskin att betrakta som utsuddad? Alan Turing – en av den moderna datorteknologins fäder – ansåg redan på 50-talet att så var fallet. Hans så kallade "Turingtest” var en principiell metod för att fastställa huruvida en dator kunde sägas ha mänskliga kvaliteter såsom intelligens, förståelseförmåga etc. Idén var enkel: Man sätter bara en dator och en människa bredvid varandra, och om datorn inom ett givet område – t.ex sjukdomsdiagnostik – utifrån samma fakta och frågor svarar på ett sätt som inte går att urskilja ifrån människans svar, ja då är saken klar – datorn besitter intelligens.

Detta behavioristiska perspektiv på mänskliga egenskaper har levt kvar inom den forskning som går under namnet Artificial Intelligence, AI. Den utgör en mötesplats för bland annat språkforskning, kognitiv psykologi och allsköns filosoferande kring den mänskliga hjärnan. Vill vi söka källorna till "datormyten” så finner vi i AI en rikt flödande reservoar.

Grundidén hos den filosofiskt mer vågade delen av AI är att det inte föreligger någon som helst principiell skillnad mellan en avancerad dator och den mänskliga hjärnan. Den skillnad som de facto består är endast en fråga om grad av komplexitet. Dagens datorer arbetar alltjämt alltför linjärt; de saknar den mänskliga hjärnans associationsrikedom. Men detta är enligt Al-förespråkarna blott en barnsjukdom. Framtidens superkomplexa datorer kommer med lätthet att kunna mäta sig med den mänskliga hjärnan.

Mot bakgrund av detta synsätt hävdar man vidare att forskandet kring och utvecklandet av allt mäktigare datorer samtidigt innebär en tilltagande förståelse av det mänskliga medvetandets natur. För om datorn och människohjärnan är principiellt likställda företeelser så innebär ju utforskandet av datorns möjligheter samtidigt insikter i människohjärnans funktion. Om man utifrån denna idé t.ex vill ta reda på vad det är att "förstå”, ja, då konstruerar man helt enkelt ett program som då det körs i en dator uppvisar en förstående människas beteende.

Ett exempel på detta är Roger Schanks forskning vid Yale. Han har bland annat tagit fram program för vilka han kan läsa kortare berättelser, ställa frågor om förhållanden som inte fanns explicit omnämnda i texten och från datorn mottaga förnuftiga och i de flesta fall korrekta svar. Resultatet är häpnadsväckande och ingen kan förneka att Schanks dator faktiskt beter sig som vilken människa som helst i den givna språkliga situationen.

Men förstår den verkligen? Denna fråga hejdar sig plötsligt tvekande i luften. Vad är det vi fråga efter? Datorn gör ju förvisso det en människa gör då vi säger att hon förstår. Men samtidigt känner vi en tvekan huruvida den verkligen förstår. Problemet tvingar oss att på allvar ifrågasätta vartåt våra språkliga begrepp egentligen syftar.

När det gäller "förståelse” (och en mängd andra begrepp som avser mänskliga förmågor) visar det sig att det åsyftade är tveeggat: Å ena sidan klassificerar vi varelser i vår omgivning som "förstående” utifrån ett iakttagande av deras beteende (och de kan då vara människor, datorer eller vad som helst som uppfyller kraven på förstående beteende) men samtidigt erfar vi förståelsen såsom en mänsklig aktivitet som kännetecknas av att skapa och skänka mening åt skeenden i världen, åt samtal, texter och annat. Denna aktivitet känner vi igen och vi vet när vi kan säga – "Nu förstår jag”. Detta trots att vi finner det svårt att redogöra för vad det egentligen är vi har för oss.

I datorn däremot förekommer ingenting av det som här lite löst skisserats som "meningsskapande”. Vad datorn gör är på intet sätt gåtfullt utan fullt genomsynligt för var och en som tar sig tid att försöka förstå dess funktion. Dess så kallade "förståelse” utgörs ju endast av ett regelstyrt pusslande med (för datorn) meningslösa element. Genom att blott för ett ögonblick på så vis träda ut ur det behavioristiska perspektivet, betrakta klart vad datorn faktiskt har för sig och jämföra det med vad en människa faktiskt (om än svåromtalat) gör, så torde det stå klart för var och en att datorns aktivitet i själva verket inte har det minsta gemensamt med det vi känner som mänsklig "förståelse”.

Datorns processer saknar i själva verket helt och hållet innehåll. Den enda information som föreligger finns hos uttolkaren. Ett program har blott en formell struktur och samma program skulle således (teoretiskt) kunna vara avsett för att analysera ekonomiska rörelser likaväl som för att behandla inkommande signaler från yttre rymden.

Människan har den enastående förmågan att ur skeenden i världen utläsa formella/matematiska mönster. Datorn har det verktyg med vars hjälp hon förvaltar och använder sig av dessa samband. Datorn själv är ett ting i världen, utan kunskap. Vad som sker i datorn då ett program körs är inte ett processande av tankar eller information utan helt enkelt ett formellt pusslande som lika gärna kunde ha gjorts för hand om vi inte vore så oändligt mycket långsammare än maskinen.

I och med detta resonemang skulle således grundvalen för en livskraftig forskningsinriktning vara ogiltigförklarad. Är det verkligen möjligt? Både ja och nej. Ja, så länge man hävdar att man är det mänskliga medvetandets hemligheter på spåren. Nej, då man i själva verket lika gärna skulle kunna avsäga sig sina filosofiska spekulationer utan att därmed drabbas av någon allvarligare förlust. AI-forskaren missförstår nämligen sin historiska roll då han tror sig sprida ljus över människans natur. Vad han däremot sysslar med, och detta med en häpnadsväckande framfart, är frambringandet och utvecklandet av verktyg.

När sen anspråken skenar iväg tycker man sig ibland hos Al-forskare – och bland uppbackande filosofer inte minst – skönja en lite uppspelt skolpojksfascination inför en teknik som man inte riktigt vill försöka kritiskt förstå. Dess resultat utgör ju en sådan bländande magi!

Men hur skall man då tolka denna ständigt återkommande benägenhet att söka jämställa människan med hennes egna tekniska skapelser? Vetenskapsmannen som säger sig utforska den mänskliga naturen är säkert uppriktig då han i god vetenskaplig anda ser sig som blott förnuftigt prövande olika empiriska modeller för att se var någonstans fakta kan ramla in. Men kanske pekar allt detta likväl mot något helt annat, kanske är det i själva verket en fingervisning om hur desperat vi i dag saknar bilder för vad människan är?

Det är nu länge sedan människan berövades föreställningen att vara Guds skapelse och avbild, och alltsedan dess tittar hon sig sökande ikring efter en ny bestämning av sitt väsen. Kan man då förebrå henne att hon lockas av de finaste och mest storslagna föremål hon kan hitta – datorerna.

Plötsligt framträder så "datormyten” som blott ännu en variant av människans mångtusenåriga sökande efter vad hon verkligen är, som hennes jakt efter den plats där hon kunde slå sig ner, vila ut, viss om sin egen bestämning. Men denna bestämning flydde henne ständigt, lämnade henne då hon trodde sig vara säker och människan var alltid och återigen på nytt lämnad ensam med sin frihet och sitt ansvar.

Vad människan är, vad mänskligt medvetande är – dessa eviga frågor som bara alltför lätt leder till tomma diskussioner och låsta positioner. På ena sidan finner vi alltid dem som i varje ögonblick gladeligen konstaterar att människan endast är en biologisk maskin, eller varför inte – en biologisk dator. Och på den andra flanken hojtar de andra, de som framhärdar i att människan är något principiellt annorlunda, något andligt, något icke-materiellt.

Kanske bör vi för ett ögonblick söka överblicka denna konflikt, utan att genast döma. För människans bekymmer är väl inte i första hand huruvida hon låter sig beskrivas av reduktionistiska eller av vördnadsfullt prisande tankar. Snarare handlar det väl om hur hon skall bära sig åt för att återvinna ett fotfäste i världen, hur hon skall lära sig att leva med sin eviga förvisning till centrum för såväl sina upptäckter som sina skapelser.

När detta är sagt återvänder vi en sista gång till det egentliga huvudtemat, nämligen förhållandet mellan dator och människa. Det är en av det kritiska tänkandets centrala uppgifter att genomskåda teknik-kulturens myt om människan såsom en förnämlig maskin. Datorn är inte arvtagare till det mänskliga förnuftet. Vad den bemästrar av mänskliga egenskaper gör den enligt samma princip som hammarskaftet då det ökar kraften i slaget. Och i sista hand är det och förblir det således användaren av verktyget som bär det fulla ansvaret för vad som åstadkommes.

Den mystik som skapas kring datorer och deras påstådda likhet med den mänskliga hjärnan tjänar till sist inga andra syften än att fördunkla detta viktiga faktum..

▲

https://www.svd.se/a/5V7RPb/den-envisa-myten-om-datorn

"Denna understreckare publicerades ursprungligen den 14 november 1983 och återpubliceras här samt görs fritt tillgänglig för allmänheten i samband med Under streckets 100-årsjubileum, med stöd från Riksbankens Jubileumsfond."